I'm weird, cause I hate goodbyes. I got misty eyes as they said farewell.

AAaaah! Vilken helg! Lördagen började bra, jag och min syrra vaknar tidigt, äter frukost i lugn och ro och sen åker vi till friskis och svettis för lite morgongympa ^^ vi typ dog båda två men det kändes skönt efteråt :) vi hinner med vega och det tar bara 10 min. att komma hem, än så länge allt bra...

men det är NU det börjar, dammsugaren har tydligen blivit överhettad för när vi öppnar dörren kommer en äcklig kvav rökluft mot oss som en hel friiikkin tsunamivåg fylld med bränd-plast-lukt, kan knappast ha varit bra att andas in, jag och min syrra klagar och mamma öppnar alla fönster, jag står inte ut med lukten så jag tar en promenad med yanka. Sen går luckan till besticklådan sönder, hej lyckosamma dag! Okej, än så länge en dammsugare och en lucka som är sönder, big deal kanske du tänker, men det kommer MER.

Vi hade bjudit över min moster och hennes brorsdotter som vi hade träffat i onsdags, jättetrevlig :) vi svullar och pratar om allt möjligt, jag min syrra och hon kommer jättebra överens, helt sjukt hur vi 'bondade'. Men som alltid så blir dag till natt och dom var tvugna att åka hem och Daniela (brorsdottern) skulle åka till England tidigt på söndagen och sen efter det till Rom och sen hem till Chile igen, så det var ganska mycket ett förväl för alltid när vi sa hej då till varandra i lördags :( jag och min syrra blev båda chockade över att vi var så ledsna men , vissa människor klickar man bara med på direkten...

Så, lördag= en trasig dammsugare, giftig rök i lungorna, trasig lucka och ett tråkigt avsked. Åh, hahah om du nu tror att min lördag SÖG så kan du inte ens tänka dig hur min söndag var. Jag vaknade relativt tidigt (hahah fast inget är juh relativt :P), åt frukost och förträngde att min moster och min kusin som jag haft här i två-tre år skulle om ett par timmar vara borta igen. Men det går inte att ignorera längre när pappa ringer och säger att han väntar vid parkeringen, snabbt på med jacka och skor och iväg! Efter lite krångel sitter vi där, jag, liüfén, pappa, min moster, min kusin och hennes pojkvän, på väg till flygplatsen. Det går rätt snabbt att komma fram, och I couldn't really wrap my mind around the fact that they were going... Plötsligt så står vi där tysta vid incheckningen och kollar på varandra, min kusin är i sin pojkväns armar och de gråter tyst och blöter ner varandras tröjor, jag var tvungen att kolla bort, dels för att det var ett så intensivt farväl så det kändes lite privat och för att inte börja böla helt okontrollerat.. Efter en stund så kramar min moster mig hejdå och likaså min kusin, det var värre att säga hejdå till min kusin, jag ville inte släppa, som om jag kunde hålla henne fången i min kram för alltid typ.. knas! men strax efter att jag kramade henne kom tårarna fram och jag var tvungen att släppa allt för snabbt, för att inte gråta. Jag hatar att gråta inför folk >.<>
Känns som om detta är "the story of my life", människor som jag bryr mig om flyttar långt långt bort, guess I have that impact on people...

Sen kommer vi hem, mamma är tydligen inte hemma, hon har åkt för att fixa bilen vid statoil typ, sen ringer tia paty och säger att mamma puttade bilen och sen fick hon jätteont i ryggen så hon kan knappt gå. Jag och min syrra blir jätteoroliga eftersom mamma redan har problem med ryggen och redan opererats en gång för det problemet. Efter en halvtimma kommer hon hem och tar sina smärtstillande som hon har för just ryggont och går och vilar i sitt rum, efter tre timmar ber hon min syrra ringa taxi för att hon har så ont att hon inte ens kan ligga och vila, hon behövde åka till sjukhuset, min syrra åker med henne till danderyd, där får hon vänta på läkaren i typ jag-vet-inte-hur-länge .... dom åkte 20.oo hemifrån och kom hem 04:3o på morgonen :S

Heheh oj, det här blev ett klagoinlägg... men.. ibland får man klaga ... sådeså!